Halsfluss

Halsfluss är en infektion som orsakas av bakterier i halsmandlarna, oftast streptokockbakterier. Halsfluss är vanligast under den tidiga hösten och våren.

Man kan bli smittad av halsfluss till exempel när man tar någon i hand eller kysser någon. För att undvika smitta kan det vara bra att tvätta händerna ofta och undvika handkontakt med personer som har halsfluss. För små barn är det bra att vara utomhus. I förskolan är det viktigt att barn inte delar tandborstar eller handdukar.

Det brukar ta två till fyra dagar från det att man smittats tills de första symtomen visar sig. Halsfluss kan gå över av sig själv, men ibland behöver man behandling. Halsfluss kan ibland ge följdsjukdomar, men det är ovanligt.

Symtom
När man har halsfluss är det vanligt att man:
har ont i halsen när man sväljer
har grötigt tal
känner sig sjuk
har feber.
Ibland kan också lymfkörtlarna i halsen svullna, oftast är det lymfkörtlarna vid käkvinklarna som svullnar. Man brukar kunna känna dem som ömma kulor under huden.

Behandling
När man har ont i halsen kan kall eller varm dryck vara lenande. Kall mat, till exempel glass och yoghurt, brukar också kännas bra. Man kan även prova receptfria smärtstillande läkemedel som innehåller paracetamol eller ibuprofen.

Om man har halsfluss som beror på streptokockbakterier, samtidigt som man har stora besvär, kan behandling med antibiotika påskynda tillfrisknandet. Om besvären är milda brukar infektionen inte hålla i sig så länge och läka ut av sig själv, utan läkemedel.

Får man täta återfall opereras halsmandlarna ibland bort.

När ska man söka vård?
Man ska ringa sjukvårdsrådgivningen eller kontakta en vårdcentral om:
man mår mycket dåligt
man har väldigt svårt att svälja
febern inte går ner på tre till fyra dagar
man får svårt att gapa och misstänker att man har fått en halsböld.

Vad händer i kroppen?
Infektion som ger rodnad och svullnad
Infekterade halsmandlar, tonsillit, kan bero på bakterier eller virus. Om infektionen orsakas av streptokockbakterier grupp A kallas sjukdomen för halsfluss. När man får halsfluss inflammeras halsmandlarna, de blir röda, svullna och gör ont.

Sjukdomen kan gå över av sig själv men har man stora besvär brukar man behandlas med antibiotika, som gör att infektionen snabbare går över och att smittan inte sprids.

Man kan ha ont i halsen av flera orsaker, till exempel vanlig förkylning som beror på virus.

Halsmandlarna finns i svalget
Halsmandlarna sitter på var sin sida om svalget, i höjd med tungans rot. De är en del av kroppens immunförsvar som skyddar mot infektioner. Om man har en infektion, till exempel halsfluss eller körtelfeber, kan halsmandlarna tillfälligt bli förstorade.

Halsmandlarna har veck och fickor, där det kan samlas avstötta hudceller. Det kan synas som vita proppar men ger sällan några symtom och behöver inte behandlas. Propparna är inte ett tecken på en infektion.

Halsmandlarna är större hos barn och krymper sedan gradvis under tonåren. Även om det är ovanligt kan de hos vissa barn bli så stora att det blir för trångt i halsen.

En del av immunförsvaret
Halsmandlarna är en del av svalgets lymfvävnad. I lymfvävnaden finns ett stort antal vita blodkroppar som hjälper till att skydda mot infektioner. Lymfvävnaden i svalget är ofta i arbete eftersom det är vanligt att smittas av bakterier och virus genom luften, eller från händerna till munnen. Om infektionerna återkommer gång på gång blir halsmandlarna större.

Halsfluss orsakas av streptokocker
När man får halsfluss har halsmandlarna oftast infekterats av streptokockbakterier grupp A. Denna sorts bakterier kan också ge andra sjukdomar som till exempel scharlakansfeber, rosfeber och impetigo-svinkoppor. Det finns även andra typer av bakterier som kan ge en infektion i halsmandlarna, men det är ovanligt.

Streptokocker utan att få halsfluss
Man kan ha streptokockbakterier grupp A i svalget utan att ha några besvär, det är framför allt vanligt hos förskolebarn. Då gör bakterierna ingen skada och man behöver inte behandlas.

Att ta antibiotika i onödan kan göra så att bakterierna i svalget utvecklar motståndskraft mot antibiotika, det vill säga blir resistenta. Då kan medicinen i framtiden ge sämre effekt den dag man verkligen behöver den.

Andra infektioner kan likna halsfluss
Även om man har symtom som tyder på halsfluss, så behöver det inte vara det. Det finns andra infektioner i halsmandlarna som kan likna halsfluss.

Om man får ont i halsen i samband med en vanlig förkylning brukar inflammationen vara spridd i svalget, bakom näsan och längre ner mot luftstrupen. Ofta är man då också snuvig, hes och hostar, och det är vanligt att symtomen flyttar runt i svalget. Den typen av infektion brukar bero på virus och kan då inte botas med antibiotika, utan läker av sig själv.

Även körtelfeber, mononukleos, som är vanligt bland barn och tonåringar, kan förväxlas med halsfluss. Då svullnar halsmandlarna upp, precis som vid halsfluss, och man får ofta grå-vita beläggningar i svalget. Körtelfeber orsakas av ett virus.

Ett annat virus kan ge smärtsamma blåsor i gommen, och det kan kännas ungefär likadant som när man har halsfluss.

Hur smittar halsfluss?
Man kan bli smittad av halsfluss genom direktkontakt, till exempel när man tar någon i hand eller kysser någon.I förskolan är det också viktigt att barnen inte delar tandborstar eller handdukar. För att minska smittrisken i familjen är det viktigt att alla använder egen handduk medan någon har halsfluss.

Om man har smittats av streptokocker brukar det ta två till fyra dagar från det att man smittats tills de första symtomen visar sig.

Oftast blir man bra inom en vecka
I de allra flesta fall läker halsfluss ut av sig själv inom en vecka. Om man har stora besvär, med svårigheter att svälja och prata samt feber, kan antibiotika påskynda tillfrisknandet med några dagar. Man ska då alltid ta hela den ordinerade kuren för att inte infektionen ska blossa upp igen. Om besvären är milda med lite eller ingen feber påverkar antibiotika nästan inte alls tillfrisknandet.

Ovanligt att sjukdomen blir värre
Det är ovanligt att man får följdsjukdomar av halsfluss, men man kan få en halsböld. Då har det bildas var som samlas bakom halsmandeln, och svullnaden kan sprida sig längre ner i halsen. Halsböld utvecklas oftast bara på ena sidan. Symtomen är ny febertopp, trötthet och slöhet, svårt att gapa, grötigt tal och svårare att svälja och andas. Andra ovanliga följdsjukdomar är bihåleinflammation eller varig öroninflammation. Det är färre än en person av hundra som får halsbölder, bihåleinflammation eller varig öroninflammation.

En mycket ovanlig följdsjukdom, som var vanligare förr, är reumatisk feber. Sjukdomen sprids då i kroppen, och man får en inflammation i bland annat lederna och i hjärtats klaffar. En annan mycket ovanlig komplikation är njurinflammation. Barn som får njurinflammation brukar få blod i urinen.

Om man får plötslig feber eller mår mycket sämre efter ett par dagar med halsfluss ska man alltid kontakta en läkare.

Symtom och diagnos

Svårt att svälja och ofta feber
Vanliga symtom på halsfluss är att det gör ont att svälja samtidigt som man känner sig sjuk och får feber. Ofta svullnar också lymfkörtlarna i halsen. Känner man med fingrarna på utsidan av halsens sidor kan de då kännas som ömma kulor under huden.

Små barn som har svårt att säga varifrån smärtan kommer visar det genom att de inte vill äta eller dricka. Huvudvärk, ont upp mot öronen och även magont är vanligt.

Streptokockinfektioner brukar hos vuxna inte ge snuva och hosta. Om man som vuxen har ont i halsen med samtidig snuva, hosta och eventuell heshet brukar det vara en virusförkylning. För små barn är det annorlunda, då kan snuva och hosta förekomma samtidigt med halsont och svullna halsmandlar vid streptokockinfektioner

Får man svårt att gapa kan det bero på att man har fått en halsböld. Då har det samlats var bredvid den ena halsmandeln.

När ska man söka vård?
Det är vanligt att få en förkylning med ont i halsen och då behöver man oftast inte söka vård. Men man ska kontakta vården om:
man mår mycket dåligt
man har väldigt svårt att svälja
febern inte går ner på tre till fyra dagar
man får svårt att gapa och misstänker att man har fått en halsböld
man tar mediciner som kan försämra immunförsvaret allvarligt.
Vad läkaren kan se och göra?
Vid undersökningen tittar läkaren med hjälp av en lampa in i munnen och svalget. En platt träpinne används för att trycka ner tungan så att läkaren kan se bättre. Undersökningen kan ibland vara lite obehaglig men tar bara några sekunder. Om man har halsfluss är halsmandlarna röda och svullna. Ibland har man även varproppar i halsmandlarnas fickor. Läkaren kan också se om man har fått en halsböld genom att gombågen på den inflammerade sidan då buktar in mot svalget.

Man får även halsen undersökt på utsidan. Läkaren känner på halsen och kring käkarna med händerna för att ta reda på om lymfkörtlarna är förstorade och ömma.


Vård och behandling

När man har ont i halsen kan man ha mindre matlust. Även om man har svårt att svälja bör man ändå försöka dricka. Ofta har kall eller varm dryck en lenande effekt på halsen. Kall mat, som till exempel glass och yoghurt brukar också kännas bra.

Det finns receptfria läkemedel mot smärta och feber som innehåller paracetamol, till exempel Alvedon eller Panodil, eller ibuprofen, till exempel Ibumetin och Ipren.

Bra att byta tandborste
Om man har fått en antibiotikakur är det bra att byta eller koka tandborsten tre till fyra dagar efter att man börjat kuren. Annars kan bakterierna överleva i tandborsten och smitta igen när kuren är avslutad. Man kan också tänka på att diska nappar och leksaker som barnen ofta stoppar i munnen.

Om man får en halsböld
Om man får en halsböld kan ibland en allmänläkare behandla bölden, men oftast behandlas man av en öron-näsa-halsläkare. Man sitter upp under behandlingen, som börjar med att man får spraybedövning och sedan en bedövningspruta i munnen. Läkaren skär upp ett hål i bölden så att varet kan rinna ut, oftast används också ett instrument för att lättare få ut varet. Behandlingen brukar ta några minuter och man får sedan antibiotika i tabletter.

Det brukar göra ont i halsen efteråt, men mindre ont än när bölden var oöppnad. Smärtan avtar under de närmaste dagarna om det läker som det ska. Eftersom bölden kan fylla på sig igen med mer var får man en tid för återbesök då bölden kan behöva öppnas igen.

Var tionde får halsfluss igen
Ungefär var tionde person som har haft halsfluss får en infektion i halsmandlarna igen inom två till tre veckor. Det kan till exempel bero på att man smittats på nytt, eller att man inte fullföljt den dos av medicin som läkaren skrev ut.
En annan orsak är att det kan finns andra bakterier i svalget som brutit ner penicillinet och försämrat dess effekt. Då kan man få en annan antibiotikasort som verkar på flera olika typer av bakterier, till exempel cefadroxil eller klindamycin.

Man kan få halsmandlarna borttagna
Om man får täta återfall kan ett alternativ vara att få halsmandlarna bortopererade. För att det ska bli aktuellt ska man ha haft tre till fem återfall under ett eller två års tid och inte blivit hjälpt av antibiotikabehandling med cefadroxil eller klindamycin.
Innan man får halsmandlarna bortopererade blir man sövd med narkos. Operationen brukar ta 15-30 minuter. De första dagarna efter operationen gör det ont och det kan vara svårt att svälja, men smärtstillande mediciner brukar hjälpa. Oftast kan man ändå äta och dricka lite redan dagen efter operationen.
Halsmandlarna utgör bara en del av det totala skyddet som finns mot infektioner i svalget. Därför kan de tas bort utan att det försämrar försvaret mot infektioner som helhet.

Förstorad körtel bakom näsan

I svalget hos barn och vuxna finns ett antal lymforgan, som är viktiga i kroppens försvar mot smittämnen som kommer in med luft, mat och dryck.
Körteln bakom näsan kallas adenoiden eller felaktigt för ”polypen eller polyper i näsan” hos barn. Körteln finns rakt bakom näsan och ovanför mjuka gommen i vad som kallas nässvalget (den översta delen av svalget) och består egentligen inte av körtelvävnad utan av lymfvävnad liknande den vävnad som bland annat finns i halsmandlarna.

Orsaker
Körteln bakom näsan finns hos alla barn då den har betydelse för immunförsvaret under barndomen. Varför körteln blir stor och täpper till hos vissa barn är inte klarlagt men det kan finnas ett samband med många förkylningar. Körteln tillbakabildas vanligen i skolåldern och är helt borta hos vuxna.

Symtom
Om körteln blir stor kan den ge besvär i form av nästäppa, snarkningar, konstant andning genom munnen, nasalt tal eller öronkatarr.

Diagnos och undersökning
Diagnosen ställs genom att doktorn lyssnar på sjukhistorien och symtomen samt undersöker bland annat näsa, munhåla och svalg med en liten spegel i munnen eller via ett titthålsinstrument (så kallat fiberskop/fiberoptik) i näsan


INFEKTION
Infektioner i de övre luftvägarna är de vanligaste akuta infektionssjukdomarna.Hit räknas framför fallt den vanliga förkylningen. Den börjar i näsan, i övre delen av svalgetoch bakom näsan, i den lymfvävnad som förbinder näsanmed svalget.

Hos en del barn som ofta är förkylda är denna lymfvävnadkonstant förstorad. Man talar om körtel bakom näsan.

Ibland sitter infektionen enbart i näsan och orsakar barasnuva och nysningar, ibland bara i svalget och ger då litefeber och sväljningsbesvär, hos spädbarn ofta med grinighetoch dålig matlust som följd.

När halsmandlarna, de s k tonsillerna, sväller, blir röda ochfår vita beläggningar har barnet fått halsfluss.

Förklaring till bilden, A = Näsmusslorna, B = Svalget, C = örontrumpeten, D = Luftstrupen, E = Luftrören, F = Lungorna, G = Hjärtat

En infektion kan också sprida sig från näsans olika gångargenom de små öppningarna till näsans bihålor — luftfyllda,slemhinneklädda hålrum i ansiktets ben — och orsaka bihåleinflammation — sinusit. Det finns ett par bihålor ipannbenet ovanför näsan, ett par i överkäksbenet underögonen, ett par bakom näsryggen och ett par längre in iskallen bakom näshålan. Gångarna mellan näsan och bihålornasvullnar lätt igen vid en förkylning och det sekretsom brukar bildas i bihålorna kan inte rinna ut utan blirgrogrund för bakterier som finns i näsan. Bihålorna utvecklaslångsamt under småbarnsåren. Sinusit förekommerdärför sällan före skolåldern.

Infektionen kan också tränga upp från svalget till mellanöratvia örontrumpeten och orsaka öroninflammation.

Lokaliserar sig infektionen nedåt luftvägarna stöter den påden del av strupen där stämbanden sitter. Blir det en inflammationhär så svullnar vävnaderna och släpper baraigenom en smal springa luft. Barnet får då de för strupkatarr— krupp — typiska symtomen, heshet och svårigheter attandas in.

Om infektionen passerat ner genom luftstrupen och tilldess förgreningar — luftrören — har barnet fått luftrörskatarr med envis hosta och slemmiga upphostningar.

Sprider sig infektionen via blodet eller genom luftrören tilllungvävnaden kan det utvecklas en lunginflammation med hög feber, hård hosta, andningssvårigheter och iblandsmärtor i bröstkorgen.

Behandling
En förstorad körtel bakom näsan kan opereras bort, oftast genom en skrapning via munnen och i narkos (full nedsövning). Operationen är enkel och tar vanligen 10-20 minuter och efteråt kan barnet gå hem efter några timmars övervakning. Såret får självläka och risken för komplikationer (blödningar och infektioner) är mycket liten. Efter operationen brukar barnet inte ha någon större smärta från såret. Om det samtidigt finns förstorade halsmandlar kan även dessa opereras bort och om det samtidigt finns öronkatarr kan små dränagerör i trumhinnan opereras in för att ventilera mellanörat.
Om en förstorad körtel opereras bort (se under Behandling nedan) brukar symtomen snabbt helt gå tillbaka och barnet blir friskt. Ibland kan körteln växa till på nytt och operationen kan då behöva göras om.

öronspolning

Vaxproppar, ett vanligt och besvärligt problem

Problem med vaxpropp är en vanlig orsak till att söka vård. Vaxproppar i hörselgången förorsakar stora problem för patienterna med bland annat hörselnedsättning men också smärtor och lock-, eller tryckkänsla i hörselgången. Patienterna kan också uppleva brummande eller ringande/pipande ljud samt yrsel och även hosta till följd av vaxproppar. Livskvaliteten kan därmed försämras och borttagandet av en vaxpropp kan förbättra situationen omedelbart.
Öronvax består av sekret, talg och svettkörtelsekret samt hudpartiklar, framför allt keratin. Vaxet är svagt surt och utgör egentligen ett skydd för huden i hörselgången. Vaxet kan vara mjukt eller hårt, och kan variera i färg från ljust till mörkt brunt. Vaxproppar är vanligen mörkt bruna och torra/hårda samt sitter fast i hörselgångens väggar och hårstrån. Vaxproduktionen är individuell och ibland upplevs den vara i överkant. Vaxproppar kan bildas vid alltför riklig vaxproduktion eller då vaxet inte transporteras ut normalt.

Olika metoder för avlägsnande av vaxproppar
Idag finns ingen säker evidens för vad som är den effektivaste metoden för avlägsnande av vaxproppar, utan flera metoder används. Vid okomplicerade vaxproppar är den vanligaste metoden öronspolning med spruta, som brukar utföras av hälso- och sjukvårdspersonal med adekvat kompetens. I speciella fall kan läkare avlägsna vaxproppar direkt och använda sig av öronmikroskop, öronspeculum samt curette, vaxslynga eller armerade bomullspinnar alternativt sug .

Risker vid öronspolning
Öronspolning kan innebära risker som till exempel trumhinneperforation, andra skador i hörselgången, extern otit, smärta, tinnitus, yrsel och blodtrycksfall.

Kontraindikationer

Spolning är kontraindicerat:
om patienter har insatta dräneringsrör eller andra genomgångna operationer i örat vid trumhinneperforation
vid pågående öroninflammation eller om patienten tidigare haft svåra eller upprepade öroninflammationer
vid svår yrsel, om spolning inte är ordinerat av öronspecialist.
Spolning av små barns öron bör på samma sätt inte utföras utan specialistbedömning. Vid kontraindikationer mot öronspolning bör vaxproppar sugas eller plockas bort av läkare .

Vid öronspolning rätas örat ut genom att det dras uppåt. Vattenstrålen riktas uppåt.

Material

Otoskop
Plasttratt, engångs
Två plastförkläden, engångs
Handskar, rena
Cellstoff eller liknande torkpapper
Rondskål
Vattenskål
Stor 50 ml öronspolningsspruta av metall eller plast
Vid behov munstycke för öronspolning till plastspruta

Gör så här:
Använd ett rum där det är acceptabelt att blöta ner golvet en aning och ta helst fram spolmaterial i förväg. Be patienten berätta om sina besvär och fråga om hon/han gjort någon förberedande behandling. Detta är viktigt för att undersöka om det finns några kontraindikationer mot öronspolning.
Bägge hörselgångarna inspekteras med ett otoskop, vilket som regel endast bekräftar vax, då trumhinnan brukar vara dold bakom vaxproppen. Om patienten har vaxproppar i båda öronen, men akuta besvär från det ena kan det vara lika bra att spola bägge öronen på en gång om man ändå spolar. Många patienter har en benägenhet att få vaxproppar och återkommer därför ofta med vax i bägge hörselgångarna.
Informera patienten om vad som ska göras och varför, illustrera eventuellt med bilder av örat (se bild). Visa instrumenten i förväg och be patienten säga ifrån om det känns obehagligt men uppmana honom/henne att om möjligt inte röra huvudet under spolningen. Vårdpersonalens rörelser bör vara mjuka och försiktiga.
Desinfektera händerna och ta på handskar och ett plastförkläde. Det är en fördel om också patienten får använda ett plastförkläde eller liknande för att skydda sina kläder. Använd en rondskål att fånga upp spolvattnet med. Ta också fram papper att torka eventuellt spill med.
Placera rondskålen horisontellt under örat med den konkava sidan mot patientens hals och be patienten om hjälp att hålla fast den helt stilla under spolningen. Om patienten inte själv kan hålla kan man behöva assistans. Lägg lite torkpapper under rondskålen för att absorbera läckande spolvatten.
Om man tror att det kommer att bli problem att spola ut vaxet, till exempel om vaxet ser mycket svart och hårt ut, så kan man instillera lite 37-gradigt vatten i hörselgången, sätta in en tuss med fetvadd och därefter låta patienten vänta i 15 minuter innan spolningen. Om vaxet ser ljust och mjukt ut eller om patienten har förbehandlat med propplösande medel så kan man försöka spola direkt.
Om det inte föreligger några kontraindikationer mot öronspolning fyller man en 50 ml plast- eller metallspruta med 37-gradigt vatten och drar lite i örat uppåt och utåt för att räta ut hörselgången. Sprutspetsen förs endast in ca 1 cm i hörselgången för att minska risken för skada av trumhinnan. Vattenstrålen riktas sedan uppåt och bakåt för att inte pressa vaxproppen ännu längre in och för att inte utsätta trumhinnan för alltför starkt spoltryck (se bild). Spolningen upprepas flera gånger och otoskopet används för att kontrollera effekten under hand. Använd gärna spolstycke med vinge för att minska risk för att spolstycket trycks in om den lossnar.
Avsluta behandlingen med att inspektera hörselgången och torka runt öra och hals. Ibland kan läkemedelsförskrivning behövas för efterbehandling till exempel örondroppar innehållande en kombination av hydrokortison  och antibiotika för att dämpa irritation eller extern otit som kan upptäckas bakom vaxet.
Kontrollera att det inte finns vatten på golvet så att det blivit halt. Förvissa dig om att patienten mår bra och inte känner sig yr eller illamående. Vid problem relaterat till spolningen konsulteras vid behov läkare. Det är vanligt att patienten upplever ljud som hårda och starka efter att en vaxpropp spolats bort. Lockkänsla efter spolning hör som regel samman med vatten i hörselgången och försvinner om patienten försöker skaka ut vattnet ur örat. En stunds vila kan vara nödvändig innan hemgång. Kontrollera patientens status innan hemgång.
Dokumentera bedömning före och efter spolning, vilken metod som använts, klockslag samt vilken information patienten har fått.
Rengör och desinfektera flergångsinstrument. Kasta engångsinstrument i avsedd avfallsbehållare.

Vilka får göra det?
I flera av landets lokala anvisningar gällande öronspolning står det angivet att öronspolning endast kan ske på delegation av läkare, oavsett om det är en sjuksköterska eller en undersköterska som utför öronspolningen, och att denna läkare alltid skall inspektera hörselgången före och efter öronspolning. Det hänvisas då till SOSFS 1997:14 (M) [12] som handlar om delegering av arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvård och tandvård, eller SOSFS 1999:5 (M) 6 kap 2  § [13] som innehåller föreskrifter om allmäntjänstgöring för läkare. Problemet är att dessa referenser inte ger vägledning i frågan trots hänvisningarna