Tuberkulos

Tuberkulos, eller tbc, är en smittsam infektionssjukdom som angriper lungor och andra organ hos människor och djur. Sjukdomen orsakas av Mycobakterium tuberculosis, en tunn, stavformad bakterie som är svår att upptäcka i mikroskop utan speciella färgningstekniker.
Tbc smittar främst via andningsvägarna. Sjukdomen sprids lättast när personer med obehandlad lung-tbc hostar eller nyser. Tuberkelbakterierna finns i den aerosol (små vattendroppar med någon tusendels millimeter i diameter) som kommer ut i luften från den tbc-sjuke. Varje liten vattendroppe kan innehålla 1–3 tuberkelbakterier, och dropparna i aerosolen är precis lagom stora för att nå ända ner till lungblåsorna hos den som råkar andas in dem. Det räcker att ett fåtal bakterier kommer in i lungorna för att en lokal infektion, kallad primärinfektion, ska uppstå efter 3–12 veckor.
Bakterierna som den sjuke hostar eller nyser ut kan hålla sig levande i luften i upp till två timmar. De dör av solljus och luftdrag, men i mörk och fuktig miljö kan smittämnet överleva längre, ibland i månader. Smittrisken ökar vid trångboddhet, dålig ventilation och mörker.
Bara 10 procent av dem som smittas utvecklar tbc. Sjukdomen bryter vanligen ut inom två år efter smittotillfället, men ibland långt senare. Den varierar i förlopp och smittsamhet från person till person.

Vid så kallad öppen lungtuberkulos bildas väldigt många bakterier. Det beror på att infektionen som fått fäste i lungvävnaden bildar hålrum av olika storlekar, så kallade kaverner som innehåller miljarder tuberkelbakterier. Kavernerna är öppna mot luftrören, vilket ger bakterierna mycket syre och följaktligen goda villkor för kraftig tillväxt.

Personer med öppen tbc är mycket smittsamma. I regel räcker det med en titt i mikroskopet för att bekräfta detta. Upphostningsprov från patienter med öppen tbc vimlar av tuberkelbakterier.


Symptom vid tuberkulos

När tbc drabbar lungorna, vilket är vanligast, får den sjuke ofta en envis hosta och upphostningar under flera veckor. Patienten kan ha ont i bröstet och det kan också komma blod i upphostningarna. Ibland händer det att lungtuberkulos i tidigt skede är helt symptomfri trots tydliga spår av sjukdomen i lungorna. Lungförändringarna upptäcks i sådana fall vid rutinmässig lungröntgen.
Vid tbc i lungor eller andra organ är det vanligt att den som blir sjuk känner sig svag, allmänt hängig, trött och aptitlös. Många tuberkulospatienter blir allt magrare och kan få måttlig men långdragen feber och nattsvettningar. Vid miliartuberkulos är symptomen med allmänpåverkan och feber särskilt tydliga.

Tbc i lymfkörtlarna märks vanligen genom förstorade, oömma körtlar, främst på halsen. Körtlarna växer långsamt och ibland kan det gå hål på huden och var komma ut.

Tuberkuloshärdar i skelettet och leder ger symptom på de ställen där de råkar förekomma: i knän, höfter eller ryggkotor. Tbc i ryggraden medför varierande symptom beroende på vilken led eller vilket ben som drabbas. Smärtor är vanliga och tbc-angreppet kan också ge en typisk puckel på ryggen.

Tuberkulos är en av de mest spridda infektionssjukdomarna i världen och man räknar med att en tredjedel av jordens befolkning är bärare av tuberkulosbakterien. Varje år insjuknar minst nio miljoner människor i aktiv tuberkulos och cirka två miljoner dör. Flest sjukdomsfall och dödsfall inträffar i Afrika och Asien

Tuberkulos örat
Spridningsvägarna till örat anses vara två: antingen från epifarynx via örontrumpeten (tuba Eustachi) eller som blodburen smitta. I ett typiskt fall beskrivs en patient med öronflytning utan värk. Trumhinnan är strukturlös, ofta perforerad på flera ställen, vilket så småningom orsakar ett enda stort hål. Trumhinneskadan i sig ger hörselnedsättning. Samtidigt angrepp på hörselben kan ge ett betydande hörselhandikapp, särskilt om båda öronen är angripna. I ett senare material med örontuberkulospatienter hade, till skillnad från de s k klassiska fallen, en tredjedel värk och en av tio saknade trumhinneperforationer. Även skada på innerörat förekommer vid tuberkulos, med både förlust av innerörats hörsel- och balansfunktion och spridning vidare in i tinningbenet med
genombrott till mellersta och bakre skallgropen. Destruktion av temporalbenets vårtformiga utskott, »processus mastoideus«, leder till en s k »kall abscess«, som i gammal medicinsk litteratur benämns Bezolds abscess. Tuberkulöst benangrepp kan resultera i sekvestrering,
vilket kan behöva åtgärdas kirurgiskt. Behandlingen är annars i första hand medikamentell. Först vid utläkt sjukdom kan rekonstruktiv kirurgi komma i fråga för att laga trumhinnan och bygga upp hörselbensfunktionen. Atypiska mykobakterier kan i sällsynta fall angripa örat, då som en lokaliserad infektion. Fram till 1999 hade 55 fall beskrivits, de flesta barn som plaströrsbehandlats.